Spika upp Ester Nilssons ord i varje högstadie- och gymnasieskola: "Du har tagit mig i anspråk. Du har varit inne i min kropp." Anmodan kommer från Ebba Witt-Brattström i onsdagens DN. I en essä med titeln "Skammen är inte kvinnans" diskuterar hon Lena Anderssons aktuella bok "Egenmäktigt förfarande" (bokens titel är ett under av träffsäkerhet) med speciell betoning på sexradikalism och feminism. Hon säger:"Jag vill hävda att boken med fördel också kan läsas som skarpsinnig  motståndshandling i en tid då sexradikalismen är i färd att vinna över feminismen. Slagfältet för detta könskrig är den unga oskyddade kvinnokroppen."

För en som inte är insatt i feminismens historia men har vuxit upp på fyrtio- och femtitalet blev sextiotalets kvinnliga frigörelse (feminism) en fantastisk upplevelse med ekonomisk, politisk, social och inte minst sexuell jämlikhet som mål. Med den utgångspunkten skulle ju dagens sexualradikalism och feminism vuxit ur samma mylla. Avarterna av den sexuella radikalismen som drabbar unga flickor i form av gruppvåldtäkter och andra övergrepp (verbala såväl som fysiska) är till en del en  oönskad konsekvens av sextiotalets sexuella frigörelse. Det skulle ju vara underbart om Lena Andersons bok  och Ebba Witt Brattströms artikel blev till en omstart där kunniga och stridbara feminister tar makten över den framtida sexradikalismen.

Ett önskan är att mammor (och i bästa fall även pappor) till tonårspojkar skulle hjälpa sönerna till en insikt och ett förhållningsätt som både de själva och deras flick-kompisar får stor glädje av.