Inger Enkvist ( professor i spanska) hävdar i sin bok: 'God utbildning och dålig' att det katastrofala läget i den svenska skolan kan förklaras av grundskolereformen på 60-talet, kommunaliseringen av skolan och den nya pedagogiken som sätter jämlikhet före kunskap. Hon betonar att den goda skolan kännetecknas av ämnesutbildade, respekterade lärare, föräldrar som prioriterar barnens skolarbete och en skolplan som är koncentrerad på  aktivt inhämtande av kunskap. Hon pekar på att internationella studier visar att i länder där skolresultaten är bra  finns en kultur som sätter skolstudier och resultat i förarsätet. Socioekonomiska förhållanden, klasstorlekar eller fritt skolval har ringa eller ingen betydelse.

Har undrat över att A P fått så stort utrymme. Var det för att hon var vacker, välklädd, akademiker och europe´när det begav sig. I dag är hon möjligen entusiastisk, svart-vit utan nyanser och med oförmåga att lyssna (eller förstå) vad personer uttrycker om de inte 100 procentigt delar hennes världsbild. Hon använder alla modeord och betäckningar svepande utan att någonsin redogöra för vad de står för. I söndags i Sveriges Radios valdebattprogram `Hur mycket rasism tål Sverige?´ (märklig fråga; hur svarar man på den?) hade Alice Teodoreseu ett resonemang om att talet om att Sverige är strukturellt rasistiskt kunde ha en negativ inverkan och kanske leda till att invandrare  tror att det inte är någon ide´att anstränga sig vad gäller arbete och utbildning. Moderatorn(!) AP svarade `Jag skall berätta för våra lyssnare att du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är europe´ och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse.´  Det kan man kalla bita sig själv i svansen! Sveriges radio har bett om ursäkt.

 Om inte (nästa alla) indikatorer, undersökningar och uttalanden från`professionen´pekade åt samma håll kunde man ta lätt på PISA undersökningen. Vad mäter man, hur mäter man, vilka slutsatser kan man dra? Är man något initierad så inses att inga slusatser kan dras. Nägonstans framgår att rapporten innehåller en del enkla korrelationer. I press och radio meddelas att PISA undersökningens usla resultat för svenskt vidkommande beror på tex lärarnas låga status, friskolornas uttagna vinster, eller de segregerade skolorna. Det är inget som står eller kan utläsas i PISA materialet. Korrelation är inte detsamma som kasualitet. Man kan tro. tycka, vara övertygad om att orsaken är den ena eller andra men det går inte att vetenskapligt bevisa och det finns ingenting i PISA undersökningen som stöder ett orsakssamband.

Jämfört med min tjej är jag inte vuxen. Jag arbetar på det! Men tillsammans med henne är jag i många avseenden ännu ett barn.

Carl-Adam

TT meddelar att i USA börjar man se ljuset i tunneln och nybilsförsäljningen tar fart; här gäller stora bilar! Amrikanarna är ibland imponerande progressiva men ibland nattsvart primitiva.

Tunga bilar förflyttar lätta (relativt bilen) människor. Vardagstransporter, ofta i närområdet, till arbetsplats, skola, daghem, mataffär mm, där ett fordon på ett eller kanske två ton används för att förflytta 100-200 kg människa.  Betydande energiförbrukning, koldioxidutsläpp, slitage på vägar mm som uppkommer då den tunga bilen körs från A till B (och tillbaka till A) för att transportera den lätta människan. Även bilens omfång är relativt passagerarnas överdimensionerat och medför trängsel och överbelastning på vägar och hög kostnad för uppställningsplaser.

 Stora delar av världens storstäder är igenkloggade av biltrafik vilket medför tidspillan, luftförorening och dålig livskvalitet. I Peking går det inte att bortse från att situationen är ohållbar och att staden kommer explodera om inte drastiska mått och steg tas.

Bilen är ett absurt fortskaffningsmedel 2014 och allra sämst är den konstruerad för att vara  persontransportmedel i storstadsmiljöer. En gissning är, att det är den mäktiga personbilindustrin och/eller oljeindustrin som "lyckats" stoppa en för vår jord, för vår ekonomin och för den enskilda människan  vettigare utveckling tekniskt och miljömässigt. 

Citat ur DN lördag (en matskribent):" Att äta hamburgare kommer snart vara som att köra storstadsjeep. Du framstår som en idiot."

Ett nytt ord för många är åldersmaktsordning som enligt en intervju i SvD med genuspedagogen Aisha Lundgren är ett stort problem. "Ålder är en stark norm; människorna i åldern 30-50 har mest talan i samhället." På en förskola i Stureby diskuteras om det kanske vore bra att slopa barnens födelsedagsfirande! Det är svårt för en amatör att se sambandet mellan barns födelsedagsfirande och en ev. åldersmaktsordning. Erik Helmersson har på DNs ledarsida kommenterat intervjun och sagt: "Viktigare än normkritiken är barnperspektivet. Ibland kan det vara rimligt att ta hänsyn till önskemål från andra än aldrig så frejdiga forskare och progressiva politiker."

 Spika upp Ester Nilssons ord i varje högstadie- och gymnasieskola: "Du har tagit mig i anspråk. Du har varit inne i min kropp." Anmodan kommer från Ebba Witt-Brattström i onsdagens DN. I en essä med titeln "Skammen är inte kvinnans" diskuterar hon Lena Anderssons aktuella bok "Egenmäktigt förfarande" (bokens titel är ett under av träffsäkerhet) med speciell betoning på sexradikalism och feminism. Hon säger:"Jag vill hävda att boken med fördel också kan läsas som skarpsinnig  motståndshandling i en tid då sexradikalismen är i färd att vinna över feminismen. Slagfältet för detta könskrig är den unga oskyddade kvinnokroppen."

För en som inte är insatt i feminismens historia men har vuxit upp på fyrtio- och femtitalet blev sextiotalets kvinnliga frigörelse (feminism) en fantastisk upplevelse med ekonomisk, politisk, social och inte minst sexuell jämlikhet som mål. Med den utgångspunkten skulle ju dagens sexualradikalism och feminism vuxit ur samma mylla. Avarterna av den sexuella radikalismen som drabbar unga flickor i form av gruppvåldtäkter och andra övergrepp (verbala såväl som fysiska) är till en del en  oönskad konsekvens av sextiotalets sexuella frigörelse. Det skulle ju vara underbart om Lena Andersons bok  och Ebba Witt Brattströms artikel blev till en omstart där kunniga och stridbara feminister tar makten över den framtida sexradikalismen.

Ett önskan är att mammor (och i bästa fall även pappor) till tonårspojkar skulle hjälpa sönerna till en insikt och ett förhållningsätt som både de själva och deras flick-kompisar får stor glädje av.